Heléne

Har köpt mig årets första semla idag, troligen den enda också. Jag tycker väl inte jättemycket om semlor, den jag köpte idag var dessutom torr. Och sedan får jag ont i magen av grädden, så ångrar mig alltid att jag ätit den där semlan. Men varför äter jag den då? Ja det har jag frågat mig själv också, har inget bättre svar än att det är en tradition, något som skall göras...

Ända sedan jag började jobba (har jobbat fem veckor) på arbetsförmedlingen i Lindesberg så har jag då och då jobbat från Örebro kontoret. Den största anledningen till detta är helt enkelt att vi är så många i Lindesberg så att det varit svårt med platsen. Nu har jag dock fått mitt eget kontor, men valde igår ändå att jobba från Örebro, följde då med dövkonsulenterna. Skulle vara med ute i direktservice DS igår förmiddag och ta emot eventuella döva som kommer in. Men någon döv såg vi inte röken av den första en timman och femtiosju minuterna så jag och dövkonsulenten satte oss i ett rum och pratade. Hon berättade vad dövkonsulenten jobbar med och vi hade trevliga diskussioner. Roligt var också att hon pratade om att hon tyckte att jag egentligen borde jobba i Örebro med tanke på min teckenspråkskompetens och är ju precis det som jag på sikt vill. Inte så att jag vantrivs i Lindesberg, nej, men slippa pendla samt få jobba i en mer teckenspråkig miljö.. Dövkonsulenten frågade sedan ö vad jag skulle ägna mig år på eftermiddagen och sa då att jag inte visste. Hon fixade så att jag fick följa med en teckenspråkig personal ut på ett kundbesök, jätteroligt. Den personalen är själv hörselskadad och hon berättade att min ena chef varit i kontakt med henne innan jag börjat för att höra lite om hjälpmedel och så, chefen hade nog varit lite nervös för hur det skulle bli med en döv i gänget. Nu hade chefen kontaktat henne igen och sagt att det här går ju jättebra, så var skoj att höra. Men som sagt, Örebro är målet på sikt...

Oroar mig inför saker som komma skall, vet att det egentligen är meningslöst, saker blir som de blir ändå. Men vissa saker kan få mera konsekvenser än andra, till och med ge långsiktiga, livslånga konsekvenser. Det är bara att vänta och se, om några veckor kommer jag kanske vara lite klokare, hoppas till det positiva. Bara att vänta lite till och att försöka att inte gräva ner sig i tankarna allt för mycket..

Var nere på stan i förra veckan för att köpa kläder. Fick tidigare tips om en affär Anna Lunda som sägs ha lite roligare kläder. Gick dit, det var en liten affär med lite olika klädvarianter. Inte det där vanliga som man hittar på HM utan lite roligare kläder. Fastnade för denna klänning, kunde inte motstå den. Nu väntar jag bara på att snön skall smälta och det kan bli vår så jag kan börja använda den

Har alltid undviket att fickparkera och sagt att jag absolut inte kan det. Men de sista veckorna har jag faktiskt fickparkerat flera gånger och resultatet har gått förvånandsvärt bra, eller vad sägs?

Jaha, nu har jag jobbat min första vecka på min nya tjänst och hur känns nu detta? Jo det känns bra, mycket nytt, kaos i huvudet, men sådant hör till. Tror att jag nästan alltid när jag börjar nytt jobb, ny utbildning får känslan av, hjälp vad gör jag här, alla andra fattar allt, men jag är helt dum i huvudet. Innerst inne vet jag att alla som är nyanställda är lina förvirrande och att det bara är att gilla läget, efter en tid kommer man helt enkelt in i det.

Denna veckan har jag gått bredvid min mentor, varit med i direktservice dit folk kommer in som vill ha kontakt med AF, suttit massa vid datorn, varit nere på det enorma kontoret i Örebro etc. En händelserik vecka med andra ord.

Arbetsplatsen verkar vara bra, trevliga kollegor som är väldigt hjälpsamma. Lokalerna är helt ok, vi är lite trångbodda, men de letar nya lokaler till oss, så på sikt kommer det att bli bättre.

Sen var det ju det där med att byta från döv till hörande arbetsmiljö, något som jag varit lite nervös inför.. Mina kollegor hade innan jag började blivit informerade av chefen att deras nya medarbetare är hörselskadad. Jag har själv också valt att presentera mig som just hörselskadad även om det kanske på sätt och vid skulle vara mer rätt att säga döv. Kafferasten och lunchen är det värsta, här hänger jag inte med alls, alla pratar samtidigt och vi är placerade då att jag inte ser alla, turtagningen i dessa samtal är också snabb, så svårt att hinna med att avläsa också. I tisdags var dövkonsulenten och audionomen från AF i Örebro uppe hos mig, det är de som ansvarar för hjälpmedel. De sa ifrån att jag måste ha eget kontor vilket känns jättebra, vi pratade också om bildtelefon etc. Så den delen tror jag kommer att lösa sig bra. Igår var jag nere i Örebro och besökte ett seminarium, för första gången använde jag tolk i min nya tjänst. Kollegorna blev nog lite rädda och en av dem uttryckte att han tyckte det var skitläskigt, men annars har det fungerat mycket bra. Så har ändå hopp om att detta kan komma att fungera.

Just nu väntar jag på att få min egna dator, sedan blir det massa web utbildningar.

Det finns ju uttryck att gårdagens pinsamhet/hemkhet kan bli morgondagens roliga historia och det stämmer verkligen för mig.

Nämde ju tidigare att min bil stannande på motorvägen söndagen för en och en halv vecka sedan. Hade bilen inne på verkstaden då lagade den (fixade batterikabeln) och jag fick tillbaka den förra onsdagen. Körde upp till Enköping utan problem och packade på torsdagen bilen full med saker igen för att bege mig till Örebro. Vid Västerås började varvräknaren att skena, blev lite rädd att bilen skulle stanna sedan på motortrafikleden, två plus en väg.. Vid Köping betedde sig bilen jättemärkligt, ringde pappa och frågade vad jag skulle göra, försök att ta dig till Örebro blev svaret.. Sagt var gjort, jag fortsatte att köra, vid Arboga dör dock bilen helt, stående på vägrenen på motorvägen.. Bara att kontakta bärgaren.. En mycket trevlig bärgningskille kom och hjälpte den något frustrerade Heléne som var sut och förbannand, hade ju nyss fått tillbaka bilen från verkstaden, dessutom skulle jag flytta..
 
Mamma och pappa åkte mot Örebro och hämtade nyckel till släpkärran så slapp jag tänka på det.. In på verksataden, förklarade att jag flyttar och "måste" ha bilen nu.. Bilmekanikern oroade sig dock mer för de blommor som jag hade i bilen än för själva bilen.. Förklarade vänligt att jag struntar i om blommorna dör, bara ni återupplivar bilen.. De kollade laggningsregulatorn till generatorn, dåligt, bytte den, men fungerade fortfarande inte. De ville då byta hela generatorn.. Ok, kostsamt men vad skulle jag göra, behövde ju bilen.. Så blev fast i Köping hela dagen i väntan på att de skulle utföra arbetet. Familjen kom upp, pappa stannade kvar med mig och övriga fortsatte mot Enköping..

Får tillbaka bilen kl. 16, ut försöker starta, den är stendöd, in i verkstaden igen, finns bara en enda snubbe kvar, övriga har gått hem, startkablar och sen startade den gamla bilen.. Körde mot Örebro hämtade släpet och sedan mot Enköping... jag reagerade på att bilen ryckte lite ibland men trodde att det berodde på släpet, pappa sa att bilen lät normalt, så det var nog ingen större fara..

Fredag, packar bilen, packar släpet och drar iväg tillsammans med pappa mot Örbero... Strax efter Arboga säger jag till pappa, något är fel, varvmätaren står på 1000 varv... Sedan den bara faller.. Bilen dör två mil utanför Örebro.. Jag och pappa svär till, vad gör vi nu.. Ringer A.H och J.S som kommer ut med deras bil.. Kopplar över släpet, tömmer det viktigaste i min bil, pötter ner min bil i dikeskanten och skall åka iväg..
Jag till J.S
H: - Kan du låsa upp bilen
J: - Den är ju öppen
H: Nej, det är den inte alls (ryckande i dörren)

Hmm, inget slut på eländet, nycklarna i bilen och dörren låst... Vi brister dock ut i skratt alla fyra, men vad gör vi nu...??? Jo förardörren är lite öppen, en smal springa på ca 3 cm..

J.S tar bort skosnöret från ena skon, undrar först var i hela friden han gör.. Försöker kasta lasso och komma åt låsknappen men då fönstret är lite kupat var det omöjligt.. Ta av det andra skosnöret också, sedan få till en ögla och fiska.. Lyckades tillsist komma åt knappen och komma in i bilen, åkte mot Örebro.. Pappa ringer morbror som lovar komma upp, hjälpa till att dra sista flyttlasset från Enköping till Örebro samt kolla på bilen.. Håkan kommer vi kopplar på släpet, stannar till och bogserar undan min bil till en parkering och fortsätter sedan mot Enköping, där går det bra, lastar snabbt och åker sedan söderut igen..

Håkan kollade på bilen i lördags, hmm verkligen verkstads fel, de hade missat att skruva fast generatorn, den låg lös och slog... Remmen hade gått av.. Håkan åkte till Volvo, de skulle ha öppet enligt skylten, men var stängt ändå.. Åkte till mekonomen, kollade skruv och lite annat som behövdes för att åtgärda.. Rätt skruv fanns inte.. Håkan som är uppfinningsrik frågar om de har en gängad stång på X antal millimeter och en bågfil som han kan låna. Det har de.. han gör sedan sin egen skruv.. Skruva fast genertorn, mäta volten i batteriet, ja det funkade.. För säkerhetsskull tog Håkan med bilen till Hjo för att kolla ytterligare på den, men enligt de rapporter jag fått måg den nu bättre..

Ja, nu är jag som sagt i Örebro och kan skratta åt historien, men det kunde jag inte för en vecka sedan..

I söndags körde jag från Enköping till Örebro med en bil fyllpackad med flyttsaker. Tänkte i förra veckan då det var kallt ute att vad min bil startar fint och bra, jo vars, peppar pepper säger jag bara...

Körde som sagt mot Örebro, det snöade och väglaget på motorvägen var dåligt, låg i ca 80 kilometer när bilen plötsligt började bete sig konstigt, varvräknaren skenade, varpå den stannade på noll, det samma gjorde sedan hastighetsmätaren... Därefter började bilen att rycka... Sedan dör allt, som tur är hade jag en rastplats där precis så jag kunde gå på rullen av den högt trafikerade motorvägen.. Bilen var stendöd, inte ens blinkersen fungerade...

Vad gör man i sådana lägen? Kontaktar pappa, men vad kan han göra 16 mil bort (bilen dog 1,5 mil utanför Örebro). Messar min kompis M.H som var snäll och ryckte ut för att hjälpa en nödställd Heléne. Vi började bogsera, men ingen hit i snömodden, istället parkerade vi bilen och åkte mot Örebro i M.Hs bil.. Lite jobbigt att överge min älskade bil, men vad skall man göra...

Igår kom mamma och morfar upp för att hjälpa mig.. Vi kopplade startkablar och fick igång bilen (trodde vi). Det gick utmärkt till Örebro men när jag sedan slog av på hastigheten inne i stan dog den två gånger på 300 meter, inte skoj.. Åkte sedan med den till verksataden och där är den kvar nu, ska få ett kostnadsförslag på reparationen så får vi se var det landar.. Om det blir för dyrt så får det bli skroten för den, men skulle dock ta emot, det är ju ändå min bil...

Telefonsamtal kan vara roliga, i synnerhet då man inte hör. Som jag berättat tidigare har jag fått jobb på af vilket känns jättebra. På intervju pratade jag om att jag behöver speciell telefon, bildtelefon för att kunna göra ett bra jobb och kunna boka in mina möten..

I onsdags när jag var på universitetet ringer min mobil.. Jag svarar inte då jag ju inte hör.. De pratar in meddelande, tolken hjälper att avlyssna. Var chefen som undrade vad för telefon jag behövde.. Lite kul att de ringer för att fråga det.. Hon ringde sedan en till gång och då råkade jag av misstag klicka bort samtalet varpå chefen skickade sms, snällt. Ringde upp igår, vi diskuterade lite om telefon, hjälpmedel etc och vi verkar ha löst det nu.. Hoppas jag i alla fall. Längtar till om en och en halv vecka att börja mitt nya jobb

Julafton igen, vad fort ett år går, nu är det åter dags att fira igen. Jag tycker om julen, ett avbrott från det vanliga och få möjlighet till några dagar hos familjen, trevligt..

har varit nere i Hjo sedan torsdags kväll, hunnit med en julkonsert i Smyrna kyrka i torsdags, julstök hemma i går och nu julafton. Har ätit lunch hos farmor och farfar, väntar nu på att klockan skall bli tre, morfar, hans sambo och morbror komma och sedan blir det Kalle Anka och därefter fika. Sedan åker morfar med sambo hem och klockan halv sju kommer farmor och farfar på mat, sedan får vi se om vi varit snälla nog så att tomten kommer på besök. Nja, tomten har nog inte kommit på flera år, men klappar brukar vi få ändå.

Passar på att önska alla en riktigt God jul

bild google

Mitt jobb framöver, inte illa va?=) Är otroligt glad i alla fall..

Var på anställnigsintervju förra veckan, gruppintervju utan tolk var ingen hit för min del, hörde inte mycket vad de sa men slängde in några kommentarer i alla fall. Var helt säker på att jag inte skulle gå vidare till individuell intervju, men plötsligt ringer de, jag var kallad..

Och igår var jag uppe på AF i Lindesberg, träffade chefen och en representant från facket. De ställde lite frågor, inget jättekonstigt, var rätt beredd på de frågor de skulle ställa och hade nog hyfsat genomtänkta svar. Intervjun kändes bra. Var även i kontakt med facket igår eftermiddag med tanke på att jag muntligt tackat ja till tjänsten på kollektiv i Örebro, frågade om jag hade rätt att tacka nej till den, och det hade jag med tanke på att avtal inte är skrivet, då har vi inte heller förhandlat så sett..

Idag fick jag ett mail, jag fick jobbet på AF, inte illa, den bästa julklappen helt klart, kommer att börja den 16 januari, då hinner jag flytta tillbaka till Örebro, hinner opponera på uppsatsen föst osv. Så nu ar jag tre veckor att mentalt förbereda mig.. Känns toppen

Börjar inägget med samma uttryck som värmlänningen i den gamla filmen "Torsk på Tallin" som uttrycker "Efter regnet kommer solsken, ganska tänkvärda ord". Och så kan man minst sagt beskriva mitt liv denna veckan. Början av veckan var tuff, börjat berätta ¨på jobbet (i en vidare krets) att jag skall sluta och reaktionerna blir olika, mer säger jag inte om det, punkt..

Sedan har det varit sjukt mycket plugg och jobb, jobbat lver tid flera dagar, jobbat extra idag, allmänt stressad inför komplettering etc och allt kändes käpprätt åt helvete, inget gick min väg kändes det som...

Igår var jag på arbetsförmedlingen på intervju och då var botten verkligen nådd för min del. Ringde till AF via textttelefon i tisdags och frågade lite om intervjun. Jo, det skulle vara en kort intervju och sedan skulle de välja ut vilka som skulle få chansen att gå vidare, hmm, ja ok..Vi kom då fram till att jag inte bhövde boka tolk.. Kom dit, blev uppropad trodde jag (kom fram en kvinna och frågade om jag hette Helena, Heléne sa jag) men kvinnan sa att jag skulle följa, gjorde det och fick några frågor som kändeshelkonstiga. Ja, jag hade träffat fel person, men hon hjälpte mig att komma rätt i alla fall..

In på intervju med en chef, kort, kort, kort intervju blev det.. Men det kändes ändå ok, sedan säger kvinnan, nu går vi till seminarier, hmm, tänkte jag seminarium, va, men jag höll minen och följde med.. Tusen tankar flög genom huvudet, seminarium jag, hörselskadad/döv, har ingen tolk, hjälp hur skall detta gå kommer inte uppfatta ett ord.. Kommer dit och möts av 11 eller 12 andra sökande, går in i ett rum och de böejar informera om af. Gick ok att hänga med, de skrev mycket på tavlan och jag förstod sammanhangen i det de ville ha fram i alla fall.. Plötsligt säger de att vi skall ha gruppdiskussion, och att de skall studera hur vi svarar och hur vi beter oss i grupp. Med utgångspunkt i detta skall de sedan välja ut vilka som skall gå vidare på enskild intervju. Hmm, paniken kommer, vad skall jag göra, jag kommer aldrig att gå vidare.. Bev uppdelade i två grupper, vi var sex personer i varje grupp som skulle diskutera kring hur af jobbar idag och hur de kan jobba.. Jag hörde mummel, mummel, men inte ett ord, fokuserade på att avläsa, vem pratar, läsa läppar, leta sammanhang, fy vad hemskt det var.. Sa i alla fall några ord om att af borde jobba mer för dem som är dubbelt utsätta på arbetsmarknaden, expempelvis de som är ungdomar plus har invandrarbakgrund, var nog inne lite på ett intersektionistiskt tankesätt där=)

Babblade ocskå något om att af borde ut mera i skolorna för att möta ungdomar och informera om att af finns och vad de gör, så att det inte blir en chock för dem sedan när de tar studneten.. Slutligen på intervjun så skulle jag svara på en påhittad insändare där kritik rikades mot af.. Övriga hade haft lång tid på sig, jag skrev ihop ett kort svar på mx 5 minuter, tänkte att det är kört ändå.. Gick därifrån trött och sur.. På univeristetet och pluggade, sedan en tur till marieberg och handlade de sista julklapparna med A.H. satte mig i bilen och körd till Enköping, sjukt trött.. Kändes som att allt var misslyckat, en halvt utbränd student som satt sig och lagt sin sista lilla energi på en hemsk intervju.. Var säker på att det var kört..

Men sedan idag... Får ett mail, är välkommen på individuell intervju på torsdag, wow, hur liksom.. Har dock två hypoteser, jag sa inte så mycket i gruppdiskussionen, men det jag sa var genomtänkt tillskillnad från några andra som babblade tomma ord hela tiden.. För det andra, jag besvarade insändaren kort, ca en halv handskiven a4 sida, de andra skrev ca två sidor, jag uttryckte mig kort, jag gickinte i försvarsställning utan skrev något om att det var tråkigt att höra att han upplevde att af hade bristfällig service osv. Innehållet var sådär, men använde ganska fina ord, uttryckte mig tydligt, så det är väl antagligen det som jag går vidare på..

Kom sedan hem från jobbet, satte mig och pluggade, och vipps, kompletterignen håller på att falla på plats.. Så, efter regnet kommer solsken, även om allt ser mörkt ut i bland, det löser sig i sinom tid

Ringde upp Dövblindteamet igår eftermiddag för att höra hur det gått med tjänsten jag sökte hos dem. Det blev ett nej, jag går inte vidare på nästa intervju. Tyckte annars att det kändes bra, men de sa att jag hade för lite erfarenhet av rehabilitering. Och hur skall man få erfarenhet liksom om man aldrig får ett jobb, hmm, inte vet jag inte..

Har ju som sagt fått tid för anställningsintervju hos AF i Lindesberg, här är jag förvånad, trodde aldrig de skulle nappa på min ansökan, men någonting här måste det ju finnas som de tycker är bra, så får gå på intervjun och se vad det leder till. Funderar också på om jag vill och klarar av att jobba i en hörande arbetsgrupp

Dövblindteamet rekommenderade mig för övrigt att söka den tjänst de har ute som kurator inom deras verksamhet, den är bara på 50% men skulle kankse kunna kombinera den med kollektivet i så fall, får söka och se vad det resulterar i. Men trst att jag inte fick den andra tjänsten

Jag har funderat mycket på det där med jobb den sista tiden, vad vill jag jobba med, vad klarar jag av att jobba med, är jag villig att pendla, är jag en kontorsmänniska, vill jag jobba praktiskt osv. Förra veckan så får jag ett mail från dövblindteamet att de vill ha en telefonintervju med mig med nledning av den tjänst som hörselpedagog som jag sökt hos dem. Kanske inte helt optimalt med en telefonintervju för min del, men genom duktiga tolkar så gick det bra. De skulle sedan välja ut 8 av de ca 35 sökande som skulle gå vidare till fysiskt intervju. Jag blev en av de åtta, en tackade nej så sju belv vi kvar. Vi skulle sedan fördelas i två gruppintervju grupper, eller ja, gruppintervju och gruppintervju. Det gick till som så att vi först had egemensam information vi som var där samtidigt, de informerade lite om habiliteringen osv. Sedan var det fyra olika stationer, vi blev grillade av hörselpedagogen, chefen, synpedagogenm kurator samt fick oss en visning av lokalerna. Var en bra intervju även om det var lång tid, närmre bestämt 3,5 timma. De skall nu välja ut två personer som får fortsätta till enskild interjvu, spännande at se hur det går, skall ringa dem imorgon kl 16, håller tummarna, vill så gärna..

Ikväll fick jag ett mail att jag fått intervju hos af i Lindesberg också, massa intervjuer nu på en gång, spännande

Det är sällan jag gråter över saker och ting, väldigt, väldigt sällan. Men att idag meddela kollegorna att jag sagt upp mig var tungt. Har meddelat i flera omgångar, först på team mötet och sedan till kollegor på arbetsplatsen efter det. Varje gång tårades ögonen. Jag trivs ju så bra, men har inget socialt liv i Enköping. Men hoppas verkligen att jag kan fortsätta att timvika i vår, så jag inte tappar den underbara kontakten jag fått med verksamheten.

Konstigt egentligen att sitta och lipa över ett frivilligt val, men så är fallet

Ja, förändringens vindar blåser. Den senaste tiden har jag gått och grubblat på en rad olika saker, jag har upptäckt att det finns två sidor av nästan allt. Ibland väger den ena sidan klart tyngre och besluten är lätta eller rent av självklara, ibland väger sidorna i stort sett jämnt, då blir det komplicerat.

Sedan i somras har jag arbetat som pedagog på Mogård resurscentrum i Enköping, ett arbete som jag trivs bra med. Har jättebra kollegor och vi har kul på arbetsplatsen. Kännner även att jag allt mer kommer in i arbetet med brukarna vilket givetvis är jätteskoj. Men sedan kommer vi till problemet, jag trivs inte i Enköping. Känner att jag inte har något socialt liv där, inga vänner som jag kan umgås med. Som gravt hörselskadad/döv som jag är så är det svårt att bara gå med i en förening eller så, det krävs nästan att vännerna behärskar teckenspråk för att kommunikationen skall fungera optimalt. Även om jag sedan den 1 augusti verkligen försökt att anpassa mig till mitt liv så har det inte gått, jag har kommit hem från jobbet, gråtit av ensamhet och kännt, jag mår inget bra av att bo här. Örebro har kännt som hemma och Enköping som en plats där jag har mitt jobb bara..

För cirka en månad sedan kände jag att jag inte orkade längre,jag ville bara tillbaka till Örebro. Så jag bestämde mig för att ta tillbaka lägenheten som jag hyrt ut i andra hand, samtidigt som jag sade upp min lägenhet i Enköping. Började också att söka arbete i Örebro, men med inställningen att får jag inget jobb på en gång så får jag väl pendla en period. I tisdags var jag på en intervju för en tjäsnt på elevkollektiv. Redan på eftermiddagen hörde de av sig att jag fått tjänsten vilket givetvis var jätteskoj. Igår tog jag sedan och sade upp mig, tyckte att det var jättejobbigt, har ändå trivts bra med mitt jobb..

Idag blev jag sedan uppringd av dövblindteamet som jag sökt en tjänst hos, de hade en telefonintervju, så får vi se vad det resulterar i.. Vill väldigt, väldigt gärna ha den tjänsten.. Så det väntas med andra ord förändring..

Igår kväll kom det, årets första snö. Och det låg fortfarande kvar idag vid lunch

Gång på gång hamnar jag i situationer där jag skall presentera mig, berätta vem jag är, en enkel sak kan tyckas, men på en fråga kör jag ständigt fast. Är jag hörselskadad eller döv? Vad jag än svarar så kommer det inte att fullt ut bli bra, inte kännas rätt fullt ut. Identitetsmässigt är jag hörselskadad och kommer nog alltid att vara det tror jag. Men säger jag hörselskadad, då finns en rad krav som jag inte kan leva upp till, på med hörapparaten så hör du, då kan du prata i telefon, jag har träffat många hörselskadade som klarar det här och det här, jag använder alltid tolk vid olika tillställningar (även vid exempelvis läkarbesök) etc.

Säger jag istället döv, ja audiotivt är jag det, men funktionellt eller identitetsmässigt, den frågan är betydligt mer komplex. Till att börja med så är mitt tal nästintill felfritt, jag har inte gått i dövskola, jag är inte fullt teckenspråkig, känner att det inte är mitt modersmål när jag kommunicerar på det.

På något sätt så kräver samhället att få en förklaring och kunna stoppa in oss i fack, det är nog bara att acceptera att det är på så sätt.


Men jag har fortfarande inte svaret, vem är jag?, räcker det med att jag är Heléne?