Tiden går fort här nere, kanske för fort, bara en och en halv vecka kvar nu, känns väldigt konstigt. Visst kommer det bli grymt skönt att komma hem till Sverige igen. Att få sova i son egen säng, få ett privatliv, ha någon mera plats än toan där man kan få vara ensam =) Men finns också mycket som jag kommer sakna här nere.
Den senaste veckan har vi haft två olika besök, prostituerade och tribalby. Vi var och besökte en organisation här i Pune som arbetar med prostituerade. Vi fick information om att bara i ett enda litet område är det 5000 personer som lever på prostitution, helt ofattbart för mig. Vi fick även under några timmar vandra runt i området där dessa håller till och besöka dem, få möjlighet att ställa frågor osv. jag tyckte dock att besöket där var jobbigt. Kände skuld över det liv jag lever när andra tvingas sälja sina kroppar för att få pengar. Som organisationen som vi besökte sa, att ingen lever frivilligt som prostituerad, utan de är tvungna att göra det. Då vi skulle samtala med de prostituerade var det svårt att komma på något att prata om. Vi vill ju inte kränka dem eller se ner på dem på något sätt. Ne, jag tyckte att besöket var jobbigt så sett. Men det var väldigt lärorikt.
Vårt andra besök var trevligare. I söndags morse tog vi tåget till Mumbai, bytte och tog tåget norrut, vårt mål var byn Aine, en tribalby. Vi möttes av en guid som på kvällen informerade oss kort om byn, vi gick en rundvandring och sedan trötta stöp i säng på kvällen.
Nästa dag skulle vi besöka skolor. Vi tog minibussen och åkte iväg till två olika skolor. För några år sedan var det svårt att motivera familjen att skicka barnen till skolan då de ansåg att det var bättre att barnen var hemma så att de kunde hjälpa till med jordbruket. Idag tänker de annorlunda, de ser fördelarna med att barnen går i skolan och lär sig läsa och skriva och även att d barnen i framtiden kanske studerar vidare på universitetet. Jag är imponerad över vilka enkla medel de använder i byn för att undervisa barnen. De hade pinnar och snäckor till hjälp vid matten. De hade också en tanke om att det är bättre att barnen hjälper varandra och att läraren endast finns med som stöd då det behövs. Detta då barnen är i samma ålder, använder samma språk och därför har lättare att förklara för varandra. Jag har aldrig tänkt på det sättet innan, men jag kan hålla med dem.
Det var flera småsyskon som var med i skolan. Detta beror på att föräldrarna är ute och arbetar med odling och att de inte har någon plats där barnen kan vara. De har då som alternativ att småsyskonen får följa med till skolan eller att de äldre barnen inte har möjlighet att komma då de måste vara hemma och ta hand om sina småsyskon istället. Jag tycker att den flexibla synen är bra. Att skolorna ser situationen och anpassar efter det. På skolan finns ett internat där elever kan bo. Flera av barnen har föräldrar som flyttar mycket då de måste bo där som marken är bra för odling. Detta gör att barnen kan ha svårt att gå i skolan. Genom att ha internat får även dessa barn möjlighet till utbildning.
På måndagskvällen åkte vi iväg till en familj som bodde ute i en liten by. Om vi ville skulle vi även få sova över hos denna familj. Jag och Emma följde med en 16 årig kille hem. Besöket var väldigt spännande och lärorikt. Familjen bodde sex personer i ett litet hus, det fanns inga möbler inne, bara några filtar på golvet som vi fick sitta på. Det fanns inte heller någon el eller något vatten. Vi använde fotogenlampor för att få ljus och de hade en gemensam vattenpump i byn dit vi gick för att hämta vatten. De var väldigt gästvänliga mot oss. Den killen som vi besökte hade med en klasskompis hem som även han skulle sova över. Dock kunde vi inte sova alla i huset (det var bara mamman och en lillebror hemma) men man får nog inte blanda könen misstänker jag. Så killarna sov ute på trappan, medan jag, Emma, mamman och lillebror sov i huset på en tunn stråmatta. Det var hårt, men en bra erfarenhet. Vi blev också bjudna på middag hos familjen, smakade bra. Det som kändes mest konstig med familjebesöket var att de pratade väldigt dålig engelska så vi hade svårt att kommunicera med varandra. Mamman kunde ingen engelska alls, så vi kunde inte ens tacka för oss ordentligt.
På tisdagsmorgonen blev vi hämtade innan frukost. Åkte tillbaka till vår basby, åt frukost och skulle sedan vandra runt och besöka byns sjukhus etc. I byn finns ett litet sjukhus dit patienter kan komma med enklare problem. De kan inte göra operationer då de har stora problem med elen, det blir ofta elavbrott. Detta är synd att det skall påverka dem, men ändå bra att de kan ha ett sjukhus dit människorna kan komma. Sjukhuset har öppet några timmar varje dag. Behöver folk vård under annan tid på dygnet finns det några personer i byarna som har lite sjukvårdsutbildning och kan hjälpa till. Jag tycker att det är ett bra system de har i byn. Att de trots små resurser försöker hjälpa befolkningen exempelvis genom att utbilda några personer för att kunna hjälpa till med enklare saker.
På tisdagskvällen hade vi avslutningsfest, barnen i skolan sjöng och dansade för oss och vi sjöng för dem. Problemet är att de har massa folkdanser som de kan dansa, vad har Sverige? Vi fick snällt dansa smågrodorna, vi äro musikanter och prästens lilla kråka, kändes lite barnsligt med tanke på deras avancerade saker, men så är det… vi sjöng även i natt jag drömde
Igår morse lämnade vi byn, tog tåget fram till en Bombay förort och sedan buss till Pune, sedan rickshaw från stationen och hem. Den resan blev ett äventyr, rickshawn fick punktering och vi fick åka intill en däck reparatör, vänta en bra stund för att sedan åka vidare med rickshaw förarens brors rickshaw, ja, ja Indien =)
Idag har vi varit lediga, tiden har tillbringats vid poolen, härligt…
